Jason "Timbuktu" Diakité samtalade om identitet och ursprung

I höstas debuterade Jason Diakité – mest känd som artisten Timbuktu – som författare med boken En droppe midnatt. Han började skriva på den för två år sedan när han mådde väldigt dåligt: han var på väg in i en skilsmässa, det var vinter och han hade kört fast musikaliskt.

– Jag hade kommit så långt in i en återvändsgränd jag kunde med min dittills huvudsakliga uttrycksform – musik och att skriva raptexter – att det enda sättet att komma ut var att hitta en annan gata. Min väg ut var att börja skriva texter till den här boken, säger Jason Diakité.

Alltid velat skriva en bok

På tisdagen gästade han en kurs om biografiskt skrivande vid Göteborgs universitet. I ett samtal med litteraturvetaren Christian Lenemark berättade Jason Diakité bland annat att han alltid velat skriva en bok, och att det var självklart att den första boken blev en biografi, en bok om verkliga människor.

Hade han skrivit en roman hade han behövt uppfinna en värld och befolka den med personer som måste göras levande och kännas trovärdiga och viktiga för läsaren, det verkade svårare.

– Det är förhållandevis lätt att plocka ur människor som finns, som jag egentligen bara kan rita av. Jag tänker att det måste vara oerhört mycket lättare än att vara John Irving, att behöva dikta upp ett helt universum.

Tyngd av sitt ursprung

Och hans egen släkt rymmer definitivt stoff för en hel bok: En droppe midnatt handlar om Diakités farfar, som var arbetare på bomullsfälten i den fattiga amerikanska Södern innan han beslöt sig för att ta steget och flytta till Harlem, New York, och ett liv som kypare.

Den handlar också om Jasons Diakités mamma och pappa, som lämnade Harlem för svenska Lund på 60-talet, och om hans egen uppväxt där. Han gick i en etniskt och kulturellt homogen skola, och redan som liten började han fundera över sin egen bakgrund och hudfärg.

– När jag började skolan gick det upp för mig att jag var annorlunda än alla andra. I nioårsåldern var jag väldigt tyngd av mitt ursprung, säger Jason Diakité.

Ville se ut som alla andra

Han kände sig malplacerad och rotlös, och försökte hela tiden passa in. Det enda han ville var att se ut som alla andra.

– Det var så vi var som skolbarn – ettan till trean hade alla Fjällräven Kånken-ryggsäckar, och sedan, utan att någon sa något till någon annan, så hade alla plötsligt Salomon-väskor från fyran till sexan. Det var väldigt viktigt för mig att passa in i den flocken, det skavde mycket att jag – och andra – så tydligt kunde identifiera att jag inte passade in.

Försökte få ihop bilden av sig själv

Jason Diakité kände sig halv, han försökte febrilt få ihop bilden av sig själv till en. Det blev viktigt för honom att ha ett hem, komma från ett land, ha ett ursprung, en hudfärg.

– Lite senare, när jag gick i högstadiet, upptäckte jag hiphop. Det fick mig att omfamna mitt eget svarta arv, men då passade jag inte in där heller. Jag kunde lätt identifiera att jag hade för rakt hår, för europeisk näsa, för ljus hy. Det fanns alla möjliga problem där också.

Vägrade åka till bomullsfälten

Under arbetet med sin bok – som han kallar familjebiografi – försökte Jason Diakité övertala pappan att följa med honom till den amerikanska Södern för att göra research. Han ville att de tillsammans skulle se bomullsfälten där farfar arbetat. Men pappan vägrade, och till slut åkte Jason Diakité ändå.

– För dem är det så smärtsamt att de inte kan öppna dörrarna och gå tillbaka. Min farfar åkte heller aldrig tillbaka, inte en enda gång, trots att han hade majoriteten av sin släkt där. Jag däremot kände att jag absolut kunde åka dit, kanske för att jag alltid har varit den här priviligierade, mycket friare människan.

Pappa blev upprörd av bomullen

Att komma fram till bomullsfälten där hans farfar arbetat gjorde starkt intryck på Jason Diakité. Han blev tvungen att stanna bilen för att gå ut och plocka bomullsbollar med sina egna händer. Men när han tog med sig en påse hem till sin pappa möttes han av väldigt upprörda känslor.

– Pappa undrade om jag skulle ta med en bit av ett förintelseläger hem till någon som överlevt Auschwitz? Han tyckte att det var jämförbart. Men en skillnad mellan min pappa och mig är att jag aldrig har känt på vad fattigdom är och hur det känns. Det har han.

Försonats med sitt ursprung

I dag har Jason Diakité försonats med sitt ursprung, och han har börjat se på sig själv med nya ögon.

– I stället för att kalla mig själv halv, började kalla mig själv för dubbel. Även om det bara är två ord, gjorde det väldigt stor skillnad för mig.

Ser sina privilegier

Arbetet med boken har också gett honom nya perspektiv. Han har till exempel upptäckt att han är väldigt privilegierad. Tidigare, menar han, har han aldrig erkänt eller ens sett sina privilegier.

– Nu när jag har gjort det inser jag hur viktigt det är att ha ett så tydligt grepp om mina privilegier som möjligt för att kunna gå vidare och vara en så bra människa som möjligt.

Rubriken på Jason Diakités seminarium var Identitet, rasism och längtan efter tillhörighet.

Diakité var tredje och sista gäst på den litteraturvetenskapliga kursen Life writing – biografiska genrer i förvandling. Kursen fokuserar på livsberättelser - hur människor skriver om sina egna och andras liv i biografier, dagböcker, memoarer, vittneslitteratur och på bloggar - i ett både nutida och ett historiskt perspektiv.

De öppna seminarierna är ett samarbete mellan institutionen för litteratur, idéhistoria och religion och institutionen för historiska studier.

Bilderna är tagna av Johanna Hillgren.