Ny bok visar olika sidor av det växande området ekokritik

Ekokritik är en strömning där forskare till en början huvudsakligen studerade litteratur som beskrev natur. Numera analyseras också andra sorters texter, filmer, bilder och annat, och området har förgrenat sig till att omfatta mindre, mer specifika inriktningar.

Det finns till exempel postkolonial ekokritik, ekofeminism och plant narratology, som fokuserar på växter och plantor.

– Där tittar man på hur växter och plantor fungerar men också vad de kan berätta, människans förhållande till dem, säger Johanna Lindbo, doktorand i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

– De här olika områdena inom ekokritiken har något gemensamt, och det är att försöka förstå och att förklara vår relation till vår omvärld, vid olika tider och genom olika metoder. Människans relation till andra arter, materier och världen, det är huvudtematiken.

Samspel mellan människor och det icke-mänskliga

En av de saker som gör ekokritiken intressant, tycker Johanna Lindbo, är att området rör sig från stora, breda frågor – som att försöka få människor att leva mer hållbart – till små detaljer i ett författarskap, exempelvis hur en viss nordamerikansk författare beskriver imperialistiska trädgårdar.

– Själv är jag bland annat intresserad av växter, men även av andra sorters materia och hur de också bär på berättelser, att undersöka vad som händer i samspel mellan människor och det icke-mänskliga.

Nyutkommen antologi

Just det tar Johanna Lindbo upp i en nyutkommen antologi om ekokritik: Perspectives on Ecocriticism. Där skriver hon om Stig Dagermans roman De dömdas ö, som handlar om några människor som går iland på en till synes öde ö.

– Det händer så mycket i romanen, den är sjukt intensiv trots att den egentligen bara beskriver några ganska sysslolösa och handfallna människor under några dagar. Men så småningom börjar det ske glidningar mellan vem som är subjekt och vem som är objekt – det är inte så självklart att det är människan som är den huvudsakliga karaktären i texten, utan det kanske är ön.

Sanden, solen och havet tar över

Människan blir mer och mer stilla och känns lite ”tom”, i stället är det sanden, solen och havet, och några ödlor och fåglar som bor på ön, som så småningom tar över och blir starkare subjekt.

– De kan också berätta saker, men de berättar om ett annat sorts liv. Det är andra berättelser som kommer fram om den här platsen, berättelser som inte människan kan förmedla.

Antologin Perspectives on Ecocriticism. Local Beginnings, Global Echoes bygger på en internationell konferens som hölls i Västerås år 2017.

Johanna Lindbos kapitel heter More Than Sand? Landscape and Movement in Stig Dagerman’s "Island of the Doomed", därutöver är fyra andra GU-anställda med i boken: Björn Billing – Rhetoric and Imagery of the Anthropocene; Camilla Brudin Borg – Is All That Is New Therefore Good? The Swedish Author Lars Gyllensten and Ecocritical Tendencies of Today, alla tre från institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, samt Rut Elliot Blomqvist – The Ecocriticism of the Future: Research as Radical Political Action, och Petra Platen – Hållbarhet i Språkutbildning, båda från institutionen för språk och litteraturer.

Redaktörer för boken ärIngemar Haag, Karin Molander Danielsson, Marie Öhman och Thorsten Päplow.