Författarbesök blev samtal om barnamord och maktrelationer
Annandag påsk 1929 dödar plötsligt Ingeborg Andersson sina tre barn. Historien tystas ner inom familjen. Men nu pratas det om den igen: på tisdagskvällen fick kursen Litteratur och intersektionalitet författarbesök, när Maria Bouroncle berättade om sin släkthemlighet och hur det gick till när den blev bok.
Maria Bouroncle minns sin mormors syster Ingeborg från barndomen, särskilt den sista tiden när hon bodde på sjukhem utanför Alingsås.
– Jag kommer ihåg en tant, rund och med blommiga klänningar och fula hattar. De sista två åren blev hon blind och jag minns att hon låg och skrek på hjälp, det var som att allt kom tillbaka till henne, säger Maria Bouroncle.
Barnen låg döda i en kopparkittel
Det var först 1999 som Maria Bouroncle av en slump fick veta vad hennes släkting hade gjort många år tidigare. Ingeborg Anderssons man Artur kom in i huset en morgon och då låg parets tre barn Tor, Efraim och Lucia, mellan 1 och 5 år, döda i en kopparkittel. Ingeborg hade dränkt dem.
– I min släkt har de här händelserna inneburit sorg, skuld och skam, man grävde ner barnens gravsten i marken och brände alla foton. Men i Arturs familj fanns bara sorgen, ingen skuld och skam. De hade sparat både foton på barnen och brev som Ingeborg skrivit till Artur.
Varje termin inleds med författarbesök
Tack vare materialet från Arturs familj och källor som gamla tidningsklipp, rättegångsprotokoll och polisförhör, har Maria Bouroncle fått fram tillräckligt mycket information för att kunna skriva en bok om sin gamla familjehemlighet.
På tisdagskvällen gästade hon kursen Litteratur och intersektionalitet på Göteborgs universitet, och det blev ett engagerat samtal med studenterna om boken och morden. Kursansvarig Therese Svensson brukar se till att varje termin inleds med ett författarbesök, och tycker att Maria Bouroncle passar perfekt.
– Boken är engagerande och pendlar mellan fiktion och historisk fackbok. Det är lätt att utläsa maktrelationer i den, vilket vi är på jakt efter i den här kursen: maktrelationer inom områdena psykisk hälsa, klass, kön, ras och sexualitet skrivs fram i den här boken, säger Therese Svensson.
Påtaglig maktsituation
Maktsituationen var något som Maria Bouroncle funderade över när hon skrev boken. När hon läste rättegångsprotokollen verkade Ingeborg Andersson så kall, hon ångrade inte det hon gjort.
– Men när jag läste breven som hon skrev till sin man förstod jag att hon helt enkelt måste ha varit helt skräckslagen. Hon var en ung kvinna utan utbildning, från landet, som hamnade nästan som i en mediecirkus med läkare, präster och häradshövdingar. Det var en väldigt påtaglig maktsituation, där hon var underordnad, säger Maria Bouroncle.
Vårdpersonalen plockade blommor
Ingeborg genomgick en sinnesundersökning och bedömdes vara tillräckligt sjuk för att slippa fängelse. Efter ett par år på vårdhem flyttade hon tillbaka hem till sina föräldrar, och levde sedan större delen av livet i samma lilla by – Vesene utanför Herrljunga – som Artur, som så småningom gifte om sig.
Något som förvånat både Maria Bouroncle och hennes läsare är att Ingegerd Andersson blev så väl behandlad av läkare och andra: vårdpersonalen bjöd hem henne på kaffe och plockade blommor åt henne.
– Kanske beror det just på att hon var underdånig, tyst, vänlig och renlig, det var viktigt då. Hade hon varit en prostituerad från Stockholms innerstad hade det kanske varit annorlunda.
Maria Bouroncles bok kom ut förra året och har titeln Det kom för mig i en hast.
Bild: Therese Svensson.